Vissa dagar älskar jag London och ser mig själv bli gammal här (dock inte i tunnelbanan för den är inte anpassad för 65+), vissa dagar känner jag för att boka en enkel resa till Sverige. Igår var en sådan dag. Jag kunde inte sova så jag gick ut på en liten kort promenad istället, det kändes bara ännu mer deprimerande att gå runt på skitiga trottoarer och bullrande trafik. Jag måste flytta från det här området, det finns ingen park här, jag behöver en enorm park med frisk luft. Ibland känner jag att London är ingenting för mig, men ännu tänker jag inte ge upp. Det tar tid (och pengar) att bygga upp ett helt nytt liv, jag måste bara lära mig acceptera att allt inte kan vara perfekt och att det kommer ta tid innan jag känner mig hemma. Det tar tid att lära känna nya människor, det tar tid att bygga upp förtroenden, idag ska jag stjäla en kram av en kollega, det är precis vad jag behöver just nu. Jag önskar att gick lika snabbt att bygga upp relationer som det gör att lära sig tunnelbanesystemet i London. Jag har tunnelbanekartan i huvudet. Jag önskar det tog lika lite tid att känna sig som hemma som det gör att lära sig menyn på Starbucks..


Solnedgång i Hampstead